Poetica | Var är den Vän som överallt jag söker?

HANS SPOR:
Var är den Vän som överallt jag söker?
(...)
Jag ser hans spår varhelst en kraft sej röjer
en blomma doftar och ett ax sej böjer.
Ja, i den suck jag drar, den luft jag andas
hans kärlek blandas.
(Johan Olof Wallin, 1819)
Foto: Ecstaticist/Flickr Creative Commons

«Du skal male slik at du griper, rører, forarger eller gleder den store hop nettopp ved det samme som har grepet, rørt, forarget eller gledet deg selv», skrev mestermaleren Christian Krohg en gang.

En av skrivekunstens mestermalere, poeten Hans Børli, sier det slik:«Å skrive er et spørsmål om å finne små nok ord til store nok følelser.»

Det uutsigelige

Dikteren Johan Sebastian Welhaven sier det like treffende her:

«Hvad ei med Ord kan nævnes i det rigeste Sprog, 
det uudsigelige skal Diktet røbe dog».

Gjennom Poesiringen fikk jeg tilsendt en tekst som innehar en så sterk poetisk kraft at den tilfredsstiller både Krohgs, Børlis, Welhavens og mine egne krav til kunsten. Her setter den svenske erkebiskopen Johan Olof Wallin (1779-1839) små nok ord på den store, uutsigelige anelsen av Gud, og den pinefulle lengselen etter ham.

Bli stille og lytt:

Var är den Vän som överallt jag söker?
När dagen gryr, min längtan blott sej öker.
När dagen flyr, jag än ej honom finner,
fast hjärta brinner.

Jag ser hans spår varhelst en kraft sej röjer
en blomma doftar och ett ax sej böjer.
Ja, i den suck jag drar, den luft jag andas
hans kärlek blandas.

Jag hör hans röst där sommarvinden susar,
där lunden sjunger och där floden brusar;
jag hör den ljuvast i mitt hjärta tala
och mej hugsvala.

Likväl ett töcken mej från honom stänger:
min bön, men ej min blick till honom tränger.
O, om jag kunde nå dithän med båda
och honom skåda!

Ack, när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sej förråder,
hur skön då måste själva källan vara,
den evigt klara!

Johan Olof Wallin, 1819

Berre dette

Når jeg leser Wallins "Var är den Vän" klinger et annet dikt med i bakgrunnen: Fr. Arnfinn Harams dikt "Berre dette". De to tekstene passer sammen på et finurlig vis, selv om Wallin og Haram levde i ulike århundrer. Jeg skulle ønske at de to kunne møtt hverandre. Eller, når jeg tenker meg om er det vel nettopp det de gjør akkurat nå.